Cioran

Jag stiftade bekantskap med E. M. Ciorans verk av en slump. Det fanns ingen varningstext på försättsbladet, inte något “Icke för vem som helst – endast för förryckta”. Titeln kunde ha varit varning nog: Bitterhetens Syllogismer, men jag lät mig inte hejdas. Bokryggen fångade mitt intresse i ett litet antikvariat i Stockholm år 2002. Den gången visste jag inte vad en syllogism var, vilket bara gjorde titeln mer suggestiv.
    Boken i sig såg inte mycket ut för världen: en vit pocketutgåva från Symposion med obruten rygg och otummade sidor. På baksidan ett kort citat ur innehållet: verkligheten ger mig astma.
    Wow.
    Jag började bläddra. Minns idag inte vilken aforism jag läste först, minns bara att jag var på fläcken hänförd. Kanske var det: “Du har drömt om att sätta eld på universum, men du har inte ens lyckats överföra din eld till orden, att tända ett enda!” Förberår Cioran sig själv här? Ändå är det idel eld i hans förtätade aforismer. En paradoxal eld, då hans pessimism är fullständig.
     Cioran är melankolisk, cynisk, bitter och samtidigt humoristisk. “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där.”

 Jag tvekar att säga tungsinne om hans syn på världen– ty hans tankar är snarare en sorts bevingad pessimism, om en sådan paradox är tillåten. Bevingat bly?
    Paradoxer duggar också tätt från Ciorans penna. Hans filosofi presenteras i brottstycken, i aforismer. Han gör inte anspråk på ett system: “Fråga mig inte mer om mitt program – att andas är väl ett?” Han är heller inte främmande för att ge sina kollegor en känga: “Sanningen? Den finns hos Shakespeare – en filosof skulle inte kunna tillägna sig den utan att spränga sitt system.”
    Under kapitelrubriker som t ex Ordets Förtvinande, Avgrundens Bedragare och Tiden och Anemin förfäktar Cioran sitt osynliga program, från vilket man kan säga att vestiga terrent – spåren förskräcker.1 “Min lystnad efter dödsångest har fått mig att dö så många gånger, att det tycks mig oanständigt att återigen missbruka ett lik som jag inte längre kan få ut någonting av.”

Hans verk är som en organisk massa, spretar, vägrar att låta sig tämjas in i några kategorier. Han rör sig i gränslandet mellan filosofi, mystik och poesi utan att någonsin mista skärpan.
    Men han är på samma gång labyrintisk och mörk – ja, ibland rentav gotisk i sitt stämningsläge. Liksom Greve Dracula härstammar Cioran från Karpaternas hjärta, och liksom hos Greve Dracula vilar det ett suggestivt mörker över hans litterära persona. Hur ska man tolka ord som: “Kärleken för oss mot ärorika träsk”? En varning eller uppmaning? “Skapelsen var den första sabotagehandlingen.”

Det enda som får Cioran att vekna är de katolska helgonen. I sitt syrligt ateistiska missmod har han en rörande känslosam fascination för dem, vilket utvecklas i den fenomenala boken Tears and Saints: “we no longer believe in them. We only admire their illusions.” En illusion han åtrår? Han är beredd att vilket ögonblick som helst skrota all filosofi för helgonens skull: “Philosophers insist on making distinctions, and leave us behind withiout a clue, so desperately hopeless that we cling to saints like a drowning man to the shipwreck of his boat.”
    Han avundas helgonen med en viss sorgsen självreflektion: “the passion of the absolute in the soul of a skeptic is like an angel grafted on a leper.”
Jag anar en längtan hos Cioran att sälla sig till helgonen, att bli en av dem, även om han aldrig säger det rakt ut och behåller en viss distans. Han återvänder alltid till den bittra utgångspunkten: han är den förfelade mystikern, snar att säga surt om rönnbären, vilket han villigt erkänner i en intervju: “Hos mig finns något i förnekelsen som liknar ett negativt och perverst nöje. Hela mitt liv har jag rört mig mellan behovet att tro och det omöjliga i att tro. Det är skälet till att de religiösa personligheterna har intresserat mig så, helgonen, de som gått ända till frestelsens yttersta gräns. Vad mig anbelangar, har jag varit tvungen att resignera. Ty jag är definitivt inte skapad att tro. Mitt temperament är sådant att förnekandet hela tiden blivit starkare än bejakandet. Det är den demoniska sidan hos mig, om man så vill.”

Trots denna galla, som är så svart att man skulle kunna tjära båtar med den, kommer jag alltid ur läsupplevelsen med ett leende på mina läppar, redo att ta mig an livet med förnyad styrka. Cioran är min ständiga sparringpartner och coach. Känner jag mig vilse, nedslagen eller bedrövad slår jag bara upp en aforism på måfå och tar sats.
  Att läsa Cioran är att stärka sig med galla – en bakgrund så kolsvart kan få vad som helst att skimra och spraka.

Skrivlist

I svåra fall av skrivkramp kan något så enkelt som en tågresa hjälpa, som just nu, när jag åker mellan Malmö och Köpenhamn.

Skrivlisten, skrivlusten, infinner sig ofta på tåg. Det är väl något med att befinna sig på räls, att känna rälsens puls genom kroppen, som ger en fysisk förnimmelse av att texten är på väg någonstans.

Jean Lorrain och den gröna Gudinnan

" ... I have suffered for many years the effects of a certain blue and green something."

Fransk dekadens är en av mina främsta jaktmarker när det kommer till inspiration. Jag avgudar Huysmans utsvävande prosa och bisarra inslag och hämtar kreativ styrka ur Rachildes kompromisslösa morbiditet.

Det var därför med stor förtjusning jag tackade jag till att göra gemensam sak med en god vän och skriva en novell inspirerad av den franske dekadenten Jean Lorrains roman Monsieur Pochas från 1901, en roman som jämte J K Huysmans A Rebours är en hörnsten i den franska dekadensen.

Jag började läsa och redan på första sidan skimrar de gröna toner som döljer ett mysterium. Den excentriske, ökände juvelsamlaren Duc de Freneuse dyker upp i författarjagets hem under namnet Monsieur Pochas och överlämnar ett manuskript.


Monsieur de Pochas was a tall but frail young man of twenty-eight or thereabouts, whose crimped and short-cut brown hair surmounted an extraordinarily old and bloodless face. He was neatly dressed in a myrtle-green suit, and he sported a pale green silk cravat speckled with gold.


Den gröna färgen fullkomligt genomsyrar romanen. Och jag ville låta mig färgas in.

Pakten men min skrivkompanjon beseglades passande nog över ett glas absinth och några dagar senare satte jag mig i min länstol för att uppfylla min del av avtalet. Det var då det magiska inträffade.

Jag skriver för det mesta med en reservoarpenna laddad med bläckpatroner med sepiafärgat bläck. Men nu: texten som flöt ur min penna var grön! Jag skruvade isär pennan och inspekterade bläckpatronen: i den var bläcket brunt.

På något sätt måste en kemisk reaktion ägt rum inne i pennan under de dagar den legat vilande vid anteckningsboken, men ändå, jag kunde inte komma ifrån känslan av omen och järtecken, att Gudinnan stirrade tillbaka genom det mörka smaragdfärgade bläcket.

Men vad betyder sådana synkroniciteter, om de betyder något alls? Är jag utvald att skildra hennes blick, att sätta ord på färgen och mysteriet som är Hon?

Så här såg det ut i anteckningsboken när bläcket flöt grönt.

I have seen emerging and springing forth from his jewels that gaze which I seek. It is the gaze of Dahgut, the daughter of the king of Ys. It is also the gaze of Salomé. Above all, it is the limpid green clarity of the gaze of Astarté: that Astarté who is the Demon of Lust and also the Demon of the Sea ...

Gustave Moreaus vision av Salomé

(alla kursiva stycken ovan är citat ur Dedalus engelska utgåva av Monsieur de Pochas, från 1994)

Dead Darlings Requiem

Hur man gör för att slipa text?
 Det är enkelt, man måste ha vassa knivar i olika storlekar och en viss blodlust.
"Kill your darlings" är ett slagord de flesta skrivande människor känner till. Men inte varje älskling måste dö. Däri ligger svårigheten i att slipa text och vässa den. Vad ska falla för kniven?

Enskilda ord är lättast. Jag gör sökningar efter slaggord som t.ex plötsligt som är ett i sanning  vederstyggligt ord. Jag hittade 73 plötsligt i min roman och jag strök alla i kallt blod.

Det är svårare med hela meningar, för att inte tala om hela scener och kapitel. De inbillade förlusterna svider i skinnet, men det är ju inga riktiga förluster eftersom strykandet stärker verket. Karva bort allt det där runtomkring som döljer pärlan!

Man blir också ytterst blind för sin egen text. Går in i ett bipolärt förhållande till det skrivna där det ena stunden framstår som alldeles lysande och i nästa stund fullkomligt horribelt. Ingen av dessa tillstånd är lämplig utgångspunkt för att börja redigera. Editing is a dish best served cold.

En styckmördare och en kirurg slåss inom varje redaktör.

Och man måste vara sin egen redaktör först och främst, med motorsåg och skalpell.

För att underlätta dödandet av älsklingar råder jag att man skapar ett dokument i vilket man klistrar in de döda älsklingarna och sparar dem för framtiden. Så tystar man separationsångesten.

Jag har märkt att det är betydligt lättare att trycka på cut and paste i stället för delete. Men mitt eget "dead darlings"-dokument har blivit en kyrkogård jag sällan besöker.

Älsklingar jag dödat nyligen (och fortfarande sörjer):

Månen hänger stum och likgiltig ovanför, en blek benpipa, en avstyckad kroppsdels sista förtvivlade gest. 

R.I.P

Skiljetecken

Skiljetecken eller interpunktionstecken är sådana tecken som punkt (.), kommatecken (,), kolon (:), semikolon (;) och tankstreck (–), vilka används för att tydliggöra vad som avses i en text genom att skilja olika meningar, satser, satsdelar, ord och dylikt från varandra.
Interpunktion (lat. interpunctio, avskilja med punkter) är bruket att sätta ut skiljetecken i en text för att göra den förståelig.
Skiljetecknen tillkom för att i tryckt form kunna återge talspråkets rytm och tempo, där de olika skiljetecknen symboliserade pausernas längd. Texterna var avsedda för högläsning och med hjälp av skiljetecknen kunde den som läste återge det skrivna som det var tänkt. (från Wikipedia.se)

Sitter med ett 400-sidors bokmanus som jag är sjukt nöjd med men jag känner att något saknas men jag vet inte vad. Nu riskerar jag att överarbeta det. Både vill och vill inte skiljas från min skapelse.

Var ute på skjutbanan härom dagen och sköt med jaktgevär. En kuslig analogi till var jag befinner mig i skrivprocessen, att sätta punkt efter en mening, eller i mitt fall sätta punkt för en 400 sidor lång roman.
Målet i sikte, finkalibrerad precision men jag tvekar. Den där sista punkten sitter som ett nackskott...

Jag tycker inte om att avsluta, stänga dörrar, sluta cirklar. I hemlighet älskar jag kaos, att stå i korsvägen och välja alla tre eller fyra vägar – samtidigt. Det är därför jag dyrkar poesi. Poesi är så öppen, så anagramatisk. En port som aldrig stängs.

Med punkterna har jag ett hatkärlek-förhållande. Ett typografiskt svart  hål. Mest av alla skiljetecken älskar jag tankestreck – de är som pilar på väg mot ett mål. Jag trivs också med kommatecknet, det liknar ett krökt pekfinger som gestikulerar kom närmare, men jag vill inte sätta punkt ...

Måleriet lärde mig att konstverk alltid blir mer levande och intressanta om man lämnar något ogjort – aldrig ett sista penseldrag – motsatsen till den magiska ritualen, där man måste avsluta vad man påbörjat. Konsten och magin ligger visserligen nära varandra men konsten handlar mycket om att öppna kanaler och aldrig stänga dem – att släppa in något i världen för att återförtrolla den en smula mer. Det är det jag försöker göra när jag skriver.

+ Crossroad blues +

Verklighet och Fiktion

I måndags lyssnade jag på ett tankeväckande föredrag – eller snarare samtal – på SOL-centrum mellan två författare och en översättare: Björn Larsson, Henrik B Nilsson och Philippe Bouquet. Temat för samtalet var verklighet och fiktion. Mycket intressanta saker sades men det som särskilt har stannat i minnet är vad som sades om att fantisera sant  – hur man som författare tror att man hittar på något, men sedan upptäcker att det överenstämmer med verkligheten.
 I den här recensionen frågar sig en recensent om det kan vara så att Henrik B Nilsson är lite synsk eftersom hans roman "Den Falske Vännen" var så vältajmad i förhållande till händelserna i Vatikanen. Jag har inte läst boken, men blir verkligen sugen efter att ha läst och hört om den. Likaså Björn Larssons "Den Keltiska Ringen" måste jag sätta tänderna i.

Att fantisera sant är en suggestiv idé. Så ofta ställs ju fantasi och verklighet upp som varandras motsatser. Men inspirationen i sig själv är ju gåtfull till sin natur, inspirationen som manar oss att skapa. Kanske är det inte så underligt om man i riktigt inspirerade tillstånd fångar upp sådant som man i normala fall inte hade registrerat … är inspirationen en sorts trance, rentav?

Jag frestas i allafall att dra tankegången om verklighet och fiktion till sin spets: inte bara att man kan fantisera sant, men att att man med fantasins makt och sina ord rentav kan förändra verkligheten. Det är vad magiker, siare, schamaner, alkemister i alla tider eftersträvat. Ligger författarrollen trots allt närmre schamanen än hantverkaren? Det kan man säkert tvista om. Men ändå: Jag håller det för troligt att den första diktningen uppstod som magiska besvärjelser någonstans i tidernas morgon. Jag håller det för troligt att magin är verksam ännu (mellan raderna, om inte annat).

mellan raderna ...

När ord är dy

Så har det hänt igen: tvärstopp på ord. Jag sitter bara och biter på naglarna och formar ofärdiga sentenser i hjärnan ( “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där." som den store Cioran sa)

Varje ord känns som en betongkloss, en Sisyfossten. Ord är inte blod, ord är dy.

Vilken alkemisk möda kommer inte krävas för att transformera detta usla tillstånd - och vilka mängder rödvin?

Robert Graves läser To Juan at the Winter Solstice, en av mina många favoritdikter, i videon ovan saknas de två sista stroferna:

Her sea-blue eyes were wild
But nothing promised that is not performed.


Tyvärr blir man ju inte direkt motiverad att skriva när man redan i diktens inledning får höra:

There is one story and one story only
That will prove worth your telling

Just i dag har jag en känsla av att den berättelsen redan är skiven.

Familiaris

Igår skaffade jag en liten föräldralös kattunge från Kattkomanndo Syd. Han har fått namnet Nero. En kurrande liten kisse på magen medan man skriver kan bota vilken skrivklåda som helst. Jag börjar förstå varför katten och häxan är bundsförvanter. Katten inspirerar, sfinxlik och spinnande.

 

Caligula – om katten själv får välja.

Jag har också en perserkatt som heter My. Hon gillar böcker, de är sköna att ligga på.

 

Nero – sätter skrivlusten i brand!

But above and beyond there's still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover--
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.
When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

- ur T. S. Eliot "The Naming of Cats" 

Skelettet

Ett romanskelett håller allt det köttiga uppe. Somliga författare vill ha alla skelettdelar på plats innan de börjar skriva men själv är jag mer som Doktor Frankenstein och gillar att hålla mig med kroppsdelar lite huller om buller som jag sedan pusslar ihop för att ge liv åt min skapelse.

En scen = en kroppsdel.

Detta innebär visserligen att jag kan hitta en benbit och tro att det tillhör en fot när det i själva verket hör hemma i en hand. Ibland tillhör kroppsdelen kanske inte ens en människa. Och vissa gånger inser jag att jag har fem händer i formaldehyd men inte en enda underarm … och naturligtvis, att bindväv saknas.

Ett romanskelett är modell, blueprint, skiss, byggnadsställning, där bärande element finns utlagda. Intrig, karaktärer, tema (om man har tur). Det som saknas är själva gestaltningen. Skelettet handlar om hantverk men gestaltningen – musklorna, senorna, blodet och huden – är i allafall för mig handlar om konst. Det är kanske man gärna ser på det när man är dålig på att planlägga innan man skapar.

För mig tar skapelseprocessen sin början med en gnista, en ingivelse, ett ord, en bild, en enda del, en spillra. Jag börjar skissa på en skärva. Ofta blir det inte mer än så, men ibland blir det en berättelse. Jag ser en skugga, ett avtryck, som jag följer och som jag hoppas att en dag kunna ge kött och blod.

Mitt tips är med andra ord: samla på dig delarna innan du försöker se helheten.

Rosariet

Äntligen! Poesi som får läsaren att blöda!

Mellan 12 och 23 september ställs diktboken ROSARIET ut för läsning i bokhandeln, Malmö konsthall. Mer info: ROSARIETS blogg

Hemingways Isberg

If a writer of prose knows enough of what he is writing about he may omit things that he knows and the reader, if the writer is writing truly enough, will have a feeling of those things as strongly as though the writer had stated them. The dignity of movement of an ice-berg is due to only one-eighth of it being above water. A writer who omits things because he does not know them only makes hollow places in his writing.

— Ernest Hemingway

Bindväv

Den är grå och ganska tråkig. Men nödvändig. Jag talar om bindväven i en roman. Den kopplar samman, stöttar upp, formar. Transportsträcka kan man kalla den, men man kan förvandla den till konststycke.

I ögonblicket leker jag Doktor Frankenstein. Kroppsdelarna ligger där på operationsbordet och jag försöker upprepa det ursprungliga miraklet, det grundläggande gudstricket: blåsa liv i det döda. Berättelsens hjärta slår inte av sig själv. Det krävs en massa ingivelse, exprimenterande och trixande. Och tålamod.

Författarens anatomi: berättelsen består av olika delar men för att få kallas kropp – corpus – och inte sågverksolycka måste dessa delar hänga samman. Och för att inte kallas dödkött måste denna kropp få liv i författarens händer.

Tricket eller miraklet, så som vi sett det i Första Mosebok!

Jag har alla de vitala delarna till min roman nu, jag tror till och med att jag knäckt livets gåta men jag saknar några meter bindväv innan skapelsen är fulländad. Bindväv kan även kallas transportsträcka i en roman, men jag tycker att bindväv låter … saftigare.

För transportsträckorna behöver inte vara torra! De är ett utmärkt tillfälle att nyansera och fördjupa de trådar man lagt ut i berättelsen. Just nu arbetar jag med att skildra en roadtrip som är transportsträcka i dubbel bemärkelse – dels förbinder den akt 2 med akt 3 i min roman, dels transporterar den rent faktiskt mina karaktärer från ett ställe till ett annat. Utmaningen ligger i att skildra denna transportsträcka så att den verkligen blir spännande och oumbärlig för berättelsen som helhet. Jag vill förhala på ett nervkittlande sätt, skapa saftig bindväv mellan "höjdpunkterna".

Mary Shelley's Frankenstein är en fin metafor för skrivandet. Hur många gravar måste inte Doktor Frankenstein plundra innan han hade tillräckligt många kroppsdelar för sitt monster? Fast han visste ju inte att han höll på att skapa ett monster … han ville ju bara leka Gud (som vilken författare som helst).

Så står man där med sina delar, en hand, ett ben, senor, muskler, skelett men några av delarna har hamnat på fel plats och några lemmar hänger inte alls ihop. Det krävs ett tränat öga för att se var bindväv saknas. Ack, om man hade kirurgblick!

Mary Shelley visste allt om bindväv ...

En rond till med romanen

Avgångsprojektet på Författarskolan är att skriva en roman. Nu är det gjort.

Nästan!

Jag hade möte med min handledare igår, och som alltid gav hon mig massor av inspirerande synpunkter på manuset och en och annan besk sanning. "Hundra sidor till", sa hon. "Oouch", sa jag, tog mig för pannan och kunde nästan känna mjölksyran svida i kroppen. Men mina år med Kung Fu har lärt mig en sak: kampen är inte över förrän det svartnar för ögonen.

Jag tror inte jag hade klarat av att vara författare om jag inte extrapolerade disciplin från träningen över till skrivandet. Kampvilja krävs i allra högsta grad på det vita pappret.

Sådan tur att jag har min handledare, min coach, redo med vattenflaska och metaforiska bandage där i ringside. "En rond till, en rond till!"
Och klockan klämtar.

Matchen är helt ens egen förstås, men vad skulle man göra utan sin coach?

Tog visst ut segern i förskott när jag basunerade ut att romanen var klar, men skam den som ger sig. Jag får bita ihop och jobba vidare. I alla fall 50 sidor till.

Under tiden tuggar jag på ett citat från filmen Million Dollar Baby: "There is magic in fighting battles beyond endurance."

Vittring

När jag skriver drabbas jag ibland av känslan av att vara ett rovdjur som kryssar mellan täta trädstammar i någon nattlig vildmark. På jakt. När jag blinkar kan jag i ögonblicksmörkret nästan se trädstammarna och känna doften av granbarr och våt jord men även något mer: blod? ord?

så jag fortsätter att skriva och varje ord är ett språng, en klo, en tand, ett svalg ...

Ord är blod och skuggan av något rör sig långt där borta, flimrar till i synfältets gränstrakter, jag ser med dubbel syn: nu svarta tecken mot papper vitt som snö, nu tassavtryck, nu blodfläckar, bitmärken ...

och så fortgår det –

Inte ett enda byte nedlagt, inte en enda gåta löst.

Att skriva är att vänta på en blottad strupe.