När ord är dy

Så har det hänt igen: tvärstopp på ord. Jag sitter bara och biter på naglarna och formar ofärdiga sentenser i hjärnan ( “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där." som den store Cioran sa)

Varje ord känns som en betongkloss, en Sisyfossten. Ord är inte blod, ord är dy.

Vilken alkemisk möda kommer inte krävas för att transformera detta usla tillstånd - och vilka mängder rödvin?

Robert Graves läser To Juan at the Winter Solstice, en av mina många favoritdikter, i videon ovan saknas de två sista stroferna:

Her sea-blue eyes were wild
But nothing promised that is not performed.


Tyvärr blir man ju inte direkt motiverad att skriva när man redan i diktens inledning får höra:

There is one story and one story only
That will prove worth your telling

Just i dag har jag en känsla av att den berättelsen redan är skiven.