Wednesday 1 January 2014

fenomenologi i en strudel



rörande min fika på Sundbergs Konditori, etablerat 1785 i Gamla Stan

Kaffekopparna i vitt porslin vilar upp och ned vända på sina fat. Var och en av dem verkar dölja något och jag skulle vilja vända på dem en efter en och se efter vad. 


Blicken når den muséeliknande glasmontern där man kan välja kakor. Även gårdagens rester går att köpa, till halva priset. Men jag är här för att fånga nuet. Väljer en strudel från idag.
"Vill du ha vaniljsås till?" frågar kassöskan med rysk brytning. 
"Gärna mycket."
Hon fyller fatet. Jag tar strudeln och vänder mig mot kaffekopparna, uppradade i och redo som en kinesisk terakottaarmé. Jag vänder en kopp, släpper ut den imaginära hemligheten och fyller koppens tomhet med varmt kaffe från en stor kopparsamovar i mitten av bordet.
Kaffet är någonstans mellan rutin och ritual för mig. 

Slår mig ner. Stolen framför mig är tom. Jag fikar med mig själv, tränar mig i att se, vässar sinnesorganen. 
Den avlånga biten apfelstrudel strudlar sig på fatet framför mig. I vaniljssåsens fluffigt vispade såsighet strudlar den sig, florsockerpudrad och enigmatisk. 

Tårtgaffeln i handen är kall. Den klirrar mot assietten. Tar en tugga. Kylan från kakmontern från de sockrade äppelbitarna slungas mot sin värmedöd på min tunga, mot min gom. Det tunna florsockerpudrade degtäcket är tunt. Sinnesintrycken bombarderar, orden strömmar, oförmögna att hinna ikapp intrycken som formas. 


Jag tuggar långsammare nu än jag någonsin gjort. Varje tugga öppnar en värld, sönderdelar den ...  det smakar även annorlunda när man äter med gaffel än med sked, när man får spetsa bakverket på vassa uddar. 

Jag hade inte tänkt så här om jag var ute och fikade med någon. Jag fikar med fenomenen idag. Ensamheten skärper blicken.

Jag lider av en formulerande blick, knappt har jag sett kaffekopparna vila där som vita klockor förrän jag skriver in en hemlighet under varje kopp. Men tingen tigger om att få skrivas, de slungar sig mot näthinna, trumhinna, fingertoppar, näsborrar, tunga – tvingar sig på sinnesorganen. 

Kakan är en epifani – strudeln strudlar sig på fatet, kaffet kaffar sig i koppen,.
och jag tar del av strudelns strudelhet genom att tugga och svälja. Akten att äta blir sakramental genom intentionalitet, mitt medvetande fyller tomrummen. 

Var strudeln god?

Det tänkte jag inte på. 

"the cake is a lie"