Skiljetecken

Skiljetecken eller interpunktionstecken är sådana tecken som punkt (.), kommatecken (,), kolon (:), semikolon (;) och tankstreck (–), vilka används för att tydliggöra vad som avses i en text genom att skilja olika meningar, satser, satsdelar, ord och dylikt från varandra.
Interpunktion (lat. interpunctio, avskilja med punkter) är bruket att sätta ut skiljetecken i en text för att göra den förståelig.
Skiljetecknen tillkom för att i tryckt form kunna återge talspråkets rytm och tempo, där de olika skiljetecknen symboliserade pausernas längd. Texterna var avsedda för högläsning och med hjälp av skiljetecknen kunde den som läste återge det skrivna som det var tänkt. (från Wikipedia.se)

Sitter med ett 400-sidors bokmanus som jag är sjukt nöjd med men jag känner att något saknas men jag vet inte vad. Nu riskerar jag att överarbeta det. Både vill och vill inte skiljas från min skapelse.

Var ute på skjutbanan härom dagen och sköt med jaktgevär. En kuslig analogi till var jag befinner mig i skrivprocessen, att sätta punkt efter en mening, eller i mitt fall sätta punkt för en 400 sidor lång roman.
Målet i sikte, finkalibrerad precision men jag tvekar. Den där sista punkten sitter som ett nackskott...

Jag tycker inte om att avsluta, stänga dörrar, sluta cirklar. I hemlighet älskar jag kaos, att stå i korsvägen och välja alla tre eller fyra vägar – samtidigt. Det är därför jag dyrkar poesi. Poesi är så öppen, så anagramatisk. En port som aldrig stängs.

Med punkterna har jag ett hatkärlek-förhållande. Ett typografiskt svart  hål. Mest av alla skiljetecken älskar jag tankestreck – de är som pilar på väg mot ett mål. Jag trivs också med kommatecknet, det liknar ett krökt pekfinger som gestikulerar kom närmare, men jag vill inte sätta punkt ...

Måleriet lärde mig att konstverk alltid blir mer levande och intressanta om man lämnar något ogjort – aldrig ett sista penseldrag – motsatsen till den magiska ritualen, där man måste avsluta vad man påbörjat. Konsten och magin ligger visserligen nära varandra men konsten handlar mycket om att öppna kanaler och aldrig stänga dem – att släppa in något i världen för att återförtrolla den en smula mer. Det är det jag försöker göra när jag skriver.

+ Crossroad blues +

Verklighet och Fiktion

I måndags lyssnade jag på ett tankeväckande föredrag – eller snarare samtal – på SOL-centrum mellan två författare och en översättare: Björn Larsson, Henrik B Nilsson och Philippe Bouquet. Temat för samtalet var verklighet och fiktion. Mycket intressanta saker sades men det som särskilt har stannat i minnet är vad som sades om att fantisera sant  – hur man som författare tror att man hittar på något, men sedan upptäcker att det överenstämmer med verkligheten.
 I den här recensionen frågar sig en recensent om det kan vara så att Henrik B Nilsson är lite synsk eftersom hans roman "Den Falske Vännen" var så vältajmad i förhållande till händelserna i Vatikanen. Jag har inte läst boken, men blir verkligen sugen efter att ha läst och hört om den. Likaså Björn Larssons "Den Keltiska Ringen" måste jag sätta tänderna i.

Att fantisera sant är en suggestiv idé. Så ofta ställs ju fantasi och verklighet upp som varandras motsatser. Men inspirationen i sig själv är ju gåtfull till sin natur, inspirationen som manar oss att skapa. Kanske är det inte så underligt om man i riktigt inspirerade tillstånd fångar upp sådant som man i normala fall inte hade registrerat … är inspirationen en sorts trance, rentav?

Jag frestas i allafall att dra tankegången om verklighet och fiktion till sin spets: inte bara att man kan fantisera sant, men att att man med fantasins makt och sina ord rentav kan förändra verkligheten. Det är vad magiker, siare, schamaner, alkemister i alla tider eftersträvat. Ligger författarrollen trots allt närmre schamanen än hantverkaren? Det kan man säkert tvista om. Men ändå: Jag håller det för troligt att den första diktningen uppstod som magiska besvärjelser någonstans i tidernas morgon. Jag håller det för troligt att magin är verksam ännu (mellan raderna, om inte annat).

mellan raderna ...