Verklighet och Fiktion

I måndags lyssnade jag på ett tankeväckande föredrag – eller snarare samtal – på SOL-centrum mellan två författare och en översättare: Björn Larsson, Henrik B Nilsson och Philippe Bouquet. Temat för samtalet var verklighet och fiktion. Mycket intressanta saker sades men det som särskilt har stannat i minnet är vad som sades om att fantisera sant  – hur man som författare tror att man hittar på något, men sedan upptäcker att det överenstämmer med verkligheten.
 I den här recensionen frågar sig en recensent om det kan vara så att Henrik B Nilsson är lite synsk eftersom hans roman "Den Falske Vännen" var så vältajmad i förhållande till händelserna i Vatikanen. Jag har inte läst boken, men blir verkligen sugen efter att ha läst och hört om den. Likaså Björn Larssons "Den Keltiska Ringen" måste jag sätta tänderna i.

Att fantisera sant är en suggestiv idé. Så ofta ställs ju fantasi och verklighet upp som varandras motsatser. Men inspirationen i sig själv är ju gåtfull till sin natur, inspirationen som manar oss att skapa. Kanske är det inte så underligt om man i riktigt inspirerade tillstånd fångar upp sådant som man i normala fall inte hade registrerat … är inspirationen en sorts trance, rentav?

Jag frestas i allafall att dra tankegången om verklighet och fiktion till sin spets: inte bara att man kan fantisera sant, men att att man med fantasins makt och sina ord rentav kan förändra verkligheten. Det är vad magiker, siare, schamaner, alkemister i alla tider eftersträvat. Ligger författarrollen trots allt närmre schamanen än hantverkaren? Det kan man säkert tvista om. Men ändå: Jag håller det för troligt att den första diktningen uppstod som magiska besvärjelser någonstans i tidernas morgon. Jag håller det för troligt att magin är verksam ännu (mellan raderna, om inte annat).

mellan raderna ...