När jag skriver drabbas jag ibland av känslan av att vara ett rovdjur som kryssar mellan täta trädstammar i någon nattlig vildmark. På jakt. När jag blinkar kan jag i ögonblicksmörkret nästan se trädstammarna och känna doften av granbarr och våt jord men även något mer: blod? ord?
så jag fortsätter att skriva och varje ord är ett språng, en klo, en tand, ett svalg ...
Ord är blod och skuggan av något rör sig långt där borta, flimrar till i synfältets gränstrakter, jag ser med dubbel syn: nu svarta tecken mot papper vitt som snö, nu tassavtryck, nu blodfläckar, bitmärken ...
och så fortgår det –
Inte ett enda byte nedlagt, inte en enda gåta löst.
Att skriva är att vänta på en blottad strupe.
No comments:
Post a Comment