När ord är dy

Så har det hänt igen: tvärstopp på ord. Jag sitter bara och biter på naglarna och formar ofärdiga sentenser i hjärnan ( “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där." som den store Cioran sa)

Varje ord känns som en betongkloss, en Sisyfossten. Ord är inte blod, ord är dy.

Vilken alkemisk möda kommer inte krävas för att transformera detta usla tillstånd - och vilka mängder rödvin?

Robert Graves läser To Juan at the Winter Solstice, en av mina många favoritdikter, i videon ovan saknas de två sista stroferna:

Her sea-blue eyes were wild
But nothing promised that is not performed.


Tyvärr blir man ju inte direkt motiverad att skriva när man redan i diktens inledning får höra:

There is one story and one story only
That will prove worth your telling

Just i dag har jag en känsla av att den berättelsen redan är skiven.

Familiaris

Igår skaffade jag en liten föräldralös kattunge från Kattkomanndo Syd. Han har fått namnet Nero. En kurrande liten kisse på magen medan man skriver kan bota vilken skrivklåda som helst. Jag börjar förstå varför katten och häxan är bundsförvanter. Katten inspirerar, sfinxlik och spinnande.

 

Caligula – om katten själv får välja.

Jag har också en perserkatt som heter My. Hon gillar böcker, de är sköna att ligga på.

 

Nero – sätter skrivlusten i brand!

But above and beyond there's still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover--
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.
When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

- ur T. S. Eliot "The Naming of Cats" 

Skelettet

Ett romanskelett håller allt det köttiga uppe. Somliga författare vill ha alla skelettdelar på plats innan de börjar skriva men själv är jag mer som Doktor Frankenstein och gillar att hålla mig med kroppsdelar lite huller om buller som jag sedan pusslar ihop för att ge liv åt min skapelse.

En scen = en kroppsdel.

Detta innebär visserligen att jag kan hitta en benbit och tro att det tillhör en fot när det i själva verket hör hemma i en hand. Ibland tillhör kroppsdelen kanske inte ens en människa. Och vissa gånger inser jag att jag har fem händer i formaldehyd men inte en enda underarm … och naturligtvis, att bindväv saknas.

Ett romanskelett är modell, blueprint, skiss, byggnadsställning, där bärande element finns utlagda. Intrig, karaktärer, tema (om man har tur). Det som saknas är själva gestaltningen. Skelettet handlar om hantverk men gestaltningen – musklorna, senorna, blodet och huden – är i allafall för mig handlar om konst. Det är kanske man gärna ser på det när man är dålig på att planlägga innan man skapar.

För mig tar skapelseprocessen sin början med en gnista, en ingivelse, ett ord, en bild, en enda del, en spillra. Jag börjar skissa på en skärva. Ofta blir det inte mer än så, men ibland blir det en berättelse. Jag ser en skugga, ett avtryck, som jag följer och som jag hoppas att en dag kunna ge kött och blod.

Mitt tips är med andra ord: samla på dig delarna innan du försöker se helheten.

Rosariet

Äntligen! Poesi som får läsaren att blöda!

Mellan 12 och 23 september ställs diktboken ROSARIET ut för läsning i bokhandeln, Malmö konsthall. Mer info: ROSARIETS blogg

Hemingways Isberg

If a writer of prose knows enough of what he is writing about he may omit things that he knows and the reader, if the writer is writing truly enough, will have a feeling of those things as strongly as though the writer had stated them. The dignity of movement of an ice-berg is due to only one-eighth of it being above water. A writer who omits things because he does not know them only makes hollow places in his writing.

— Ernest Hemingway

Bindväv

Den är grå och ganska tråkig. Men nödvändig. Jag talar om bindväven i en roman. Den kopplar samman, stöttar upp, formar. Transportsträcka kan man kalla den, men man kan förvandla den till konststycke.

I ögonblicket leker jag Doktor Frankenstein. Kroppsdelarna ligger där på operationsbordet och jag försöker upprepa det ursprungliga miraklet, det grundläggande gudstricket: blåsa liv i det döda. Berättelsens hjärta slår inte av sig själv. Det krävs en massa ingivelse, exprimenterande och trixande. Och tålamod.

Författarens anatomi: berättelsen består av olika delar men för att få kallas kropp – corpus – och inte sågverksolycka måste dessa delar hänga samman. Och för att inte kallas dödkött måste denna kropp få liv i författarens händer.

Tricket eller miraklet, så som vi sett det i Första Mosebok!

Jag har alla de vitala delarna till min roman nu, jag tror till och med att jag knäckt livets gåta men jag saknar några meter bindväv innan skapelsen är fulländad. Bindväv kan även kallas transportsträcka i en roman, men jag tycker att bindväv låter … saftigare.

För transportsträckorna behöver inte vara torra! De är ett utmärkt tillfälle att nyansera och fördjupa de trådar man lagt ut i berättelsen. Just nu arbetar jag med att skildra en roadtrip som är transportsträcka i dubbel bemärkelse – dels förbinder den akt 2 med akt 3 i min roman, dels transporterar den rent faktiskt mina karaktärer från ett ställe till ett annat. Utmaningen ligger i att skildra denna transportsträcka så att den verkligen blir spännande och oumbärlig för berättelsen som helhet. Jag vill förhala på ett nervkittlande sätt, skapa saftig bindväv mellan "höjdpunkterna".

Mary Shelley's Frankenstein är en fin metafor för skrivandet. Hur många gravar måste inte Doktor Frankenstein plundra innan han hade tillräckligt många kroppsdelar för sitt monster? Fast han visste ju inte att han höll på att skapa ett monster … han ville ju bara leka Gud (som vilken författare som helst).

Så står man där med sina delar, en hand, ett ben, senor, muskler, skelett men några av delarna har hamnat på fel plats och några lemmar hänger inte alls ihop. Det krävs ett tränat öga för att se var bindväv saknas. Ack, om man hade kirurgblick!

Mary Shelley visste allt om bindväv ...