Skelettet

Ett romanskelett håller allt det köttiga uppe. Somliga författare vill ha alla skelettdelar på plats innan de börjar skriva men själv är jag mer som Doktor Frankenstein och gillar att hålla mig med kroppsdelar lite huller om buller som jag sedan pusslar ihop för att ge liv åt min skapelse.

En scen = en kroppsdel.

Detta innebär visserligen att jag kan hitta en benbit och tro att det tillhör en fot när det i själva verket hör hemma i en hand. Ibland tillhör kroppsdelen kanske inte ens en människa. Och vissa gånger inser jag att jag har fem händer i formaldehyd men inte en enda underarm … och naturligtvis, att bindväv saknas.

Ett romanskelett är modell, blueprint, skiss, byggnadsställning, där bärande element finns utlagda. Intrig, karaktärer, tema (om man har tur). Det som saknas är själva gestaltningen. Skelettet handlar om hantverk men gestaltningen – musklorna, senorna, blodet och huden – är i allafall för mig handlar om konst. Det är kanske man gärna ser på det när man är dålig på att planlägga innan man skapar.

För mig tar skapelseprocessen sin början med en gnista, en ingivelse, ett ord, en bild, en enda del, en spillra. Jag börjar skissa på en skärva. Ofta blir det inte mer än så, men ibland blir det en berättelse. Jag ser en skugga, ett avtryck, som jag följer och som jag hoppas att en dag kunna ge kött och blod.

Mitt tips är med andra ord: samla på dig delarna innan du försöker se helheten.