Friday 18 November 2011

Dead Darlings Requiem


Hur man gör för att slipa text?
 Det är enkelt, man måste ha vassa knivar i olika storlekar och en viss blodlust.
"Kill your darlings" är ett slagord de flesta skrivande människor känner till. Men inte varje älskling måste dö. Däri ligger svårigheten i att slipa text och vässa den. Vad ska falla för kniven?

Enskilda ord är lättast. Jag gör sökningar efter slaggord som t.ex plötsligt som är ett i sanning  vederstyggligt ord. Jag hittade 73 plötsligt i min roman och jag strök alla i kallt blod.

Det är svårare med hela meningar, för att inte tala om hela scener och kapitel. De inbillade förlusterna svider i skinnet, men det är ju inga riktiga förluster eftersom strykandet stärker verket. Karva bort allt det där runtomkring som döljer pärlan!

Man blir också ytterst blind för sin egen text. Går in i ett bipolärt förhållande till det skrivna där det ena stunden framstår som alldeles lysande och i nästa stund fullkomligt horribelt. Ingen av dessa tillstånd är lämplig utgångspunkt för att börja redigera. Editing is a dish best served cold.

En styckmördare och en kirurg slåss inom varje redaktör.

Och man måste vara sin egen redaktör först och främst, med motorsåg och skalpell.

För att underlätta dödandet av älsklingar råder jag att man skapar ett dokument i vilket man klistrar in de döda älsklingarna och sparar dem för framtiden. Så tystar man separationsångesten.

Jag har märkt att det är betydligt lättare att trycka på cut and paste i stället för delete. Men mitt eget "dead darlings"-dokument har blivit en kyrkogård jag sällan besöker.

Älsklingar jag dödat nyligen (och fortfarande sörjer):

Månen hänger stum och likgiltig ovanför, en blek benpipa, en avstyckad kroppsdels sista förtvivlade gest. 

R.I.P


1 comment:

  1. Textblindheten som uppstår efter ett tag är ett problem. Med tanke på den är det faktiskt underligt att författarpar nästan bara verkar existera inom triviallitteraturen. Det är ju betydligt enklare att göra sig av med andras älsklingar och få förlagsredaktörer har det engagemang som krävs för den sortens grymheter längre.

    ReplyDelete