Anemi

Det har visat sig svårare än väntat att hålla bloggen uppdaterad. Jag har under flera månader befunnit mig i en period av anemi när det kommer till skrivandet. Jag har grunnat mycket på hur man fyller på sina kreativa reservoarer och får lust att (miss)bruka ord igen. Det verkar inte finnas någon universallösning, men jag har kommit fram till att man måste agera. Uppleva saker i verkligheten, inte bara i fantasin, där man ju ofta befinner sig som kreativ person. Resor, möten, ge efter för impulser och se vart de leder. Intryck som blir till avtryck, ord på papper.

Nedan en fantastiskt inspirerande video om hur man bryter sin kreativa blockering:

Cioran

Jag stiftade bekantskap med E. M. Ciorans verk av en slump. Det fanns ingen varningstext på försättsbladet, inte något “Icke för vem som helst – endast för förryckta”. Titeln kunde ha varit varning nog: Bitterhetens Syllogismer, men jag lät mig inte hejdas. Bokryggen fångade mitt intresse i ett litet antikvariat i Stockholm år 2002. Den gången visste jag inte vad en syllogism var, vilket bara gjorde titeln mer suggestiv.
    Boken i sig såg inte mycket ut för världen: en vit pocketutgåva från Symposion med obruten rygg och otummade sidor. På baksidan ett kort citat ur innehållet: verkligheten ger mig astma.
    Wow.
    Jag började bläddra. Minns idag inte vilken aforism jag läste först, minns bara att jag var på fläcken hänförd. Kanske var det: “Du har drömt om att sätta eld på universum, men du har inte ens lyckats överföra din eld till orden, att tända ett enda!” Förberår Cioran sig själv här? Ändå är det idel eld i hans förtätade aforismer. En paradoxal eld, då hans pessimism är fullständig.
     Cioran är melankolisk, cynisk, bitter och samtidigt humoristisk. “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där.”

 Jag tvekar att säga tungsinne om hans syn på världen– ty hans tankar är snarare en sorts bevingad pessimism, om en sådan paradox är tillåten. Bevingat bly?
    Paradoxer duggar också tätt från Ciorans penna. Hans filosofi presenteras i brottstycken, i aforismer. Han gör inte anspråk på ett system: “Fråga mig inte mer om mitt program – att andas är väl ett?” Han är heller inte främmande för att ge sina kollegor en känga: “Sanningen? Den finns hos Shakespeare – en filosof skulle inte kunna tillägna sig den utan att spränga sitt system.”
    Under kapitelrubriker som t ex Ordets Förtvinande, Avgrundens Bedragare och Tiden och Anemin förfäktar Cioran sitt osynliga program, från vilket man kan säga att vestiga terrent – spåren förskräcker.1 “Min lystnad efter dödsångest har fått mig att dö så många gånger, att det tycks mig oanständigt att återigen missbruka ett lik som jag inte längre kan få ut någonting av.”

Hans verk är som en organisk massa, spretar, vägrar att låta sig tämjas in i några kategorier. Han rör sig i gränslandet mellan filosofi, mystik och poesi utan att någonsin mista skärpan.
    Men han är på samma gång labyrintisk och mörk – ja, ibland rentav gotisk i sitt stämningsläge. Liksom Greve Dracula härstammar Cioran från Karpaternas hjärta, och liksom hos Greve Dracula vilar det ett suggestivt mörker över hans litterära persona. Hur ska man tolka ord som: “Kärleken för oss mot ärorika träsk”? En varning eller uppmaning? “Skapelsen var den första sabotagehandlingen.”

Det enda som får Cioran att vekna är de katolska helgonen. I sitt syrligt ateistiska missmod har han en rörande känslosam fascination för dem, vilket utvecklas i den fenomenala boken Tears and Saints: “we no longer believe in them. We only admire their illusions.” En illusion han åtrår? Han är beredd att vilket ögonblick som helst skrota all filosofi för helgonens skull: “Philosophers insist on making distinctions, and leave us behind withiout a clue, so desperately hopeless that we cling to saints like a drowning man to the shipwreck of his boat.”
    Han avundas helgonen med en viss sorgsen självreflektion: “the passion of the absolute in the soul of a skeptic is like an angel grafted on a leper.”
Jag anar en längtan hos Cioran att sälla sig till helgonen, att bli en av dem, även om han aldrig säger det rakt ut och behåller en viss distans. Han återvänder alltid till den bittra utgångspunkten: han är den förfelade mystikern, snar att säga surt om rönnbären, vilket han villigt erkänner i en intervju: “Hos mig finns något i förnekelsen som liknar ett negativt och perverst nöje. Hela mitt liv har jag rört mig mellan behovet att tro och det omöjliga i att tro. Det är skälet till att de religiösa personligheterna har intresserat mig så, helgonen, de som gått ända till frestelsens yttersta gräns. Vad mig anbelangar, har jag varit tvungen att resignera. Ty jag är definitivt inte skapad att tro. Mitt temperament är sådant att förnekandet hela tiden blivit starkare än bejakandet. Det är den demoniska sidan hos mig, om man så vill.”

Trots denna galla, som är så svart att man skulle kunna tjära båtar med den, kommer jag alltid ur läsupplevelsen med ett leende på mina läppar, redo att ta mig an livet med förnyad styrka. Cioran är min ständiga sparringpartner och coach. Känner jag mig vilse, nedslagen eller bedrövad slår jag bara upp en aforism på måfå och tar sats.
  Att läsa Cioran är att stärka sig med galla – en bakgrund så kolsvart kan få vad som helst att skimra och spraka.

Skrivlist

I svåra fall av skrivkramp kan något så enkelt som en tågresa hjälpa, som just nu, när jag åker mellan Malmö och Köpenhamn.

Skrivlisten, skrivlusten, infinner sig ofta på tåg. Det är väl något med att befinna sig på räls, att känna rälsens puls genom kroppen, som ger en fysisk förnimmelse av att texten är på väg någonstans.

Jean Lorrain och den gröna Gudinnan

" ... I have suffered for many years the effects of a certain blue and green something."

Fransk dekadens är en av mina främsta jaktmarker när det kommer till inspiration. Jag avgudar Huysmans utsvävande prosa och bisarra inslag och hämtar kreativ styrka ur Rachildes kompromisslösa morbiditet.

Det var därför med stor förtjusning jag tackade jag till att göra gemensam sak med en god vän och skriva en novell inspirerad av den franske dekadenten Jean Lorrains roman Monsieur Pochas från 1901, en roman som jämte J K Huysmans A Rebours är en hörnsten i den franska dekadensen.

Jag började läsa och redan på första sidan skimrar de gröna toner som döljer ett mysterium. Den excentriske, ökände juvelsamlaren Duc de Freneuse dyker upp i författarjagets hem under namnet Monsieur Pochas och överlämnar ett manuskript.


Monsieur de Pochas was a tall but frail young man of twenty-eight or thereabouts, whose crimped and short-cut brown hair surmounted an extraordinarily old and bloodless face. He was neatly dressed in a myrtle-green suit, and he sported a pale green silk cravat speckled with gold.


Den gröna färgen fullkomligt genomsyrar romanen. Och jag ville låta mig färgas in.

Pakten men min skrivkompanjon beseglades passande nog över ett glas absinth och några dagar senare satte jag mig i min länstol för att uppfylla min del av avtalet. Det var då det magiska inträffade.

Jag skriver för det mesta med en reservoarpenna laddad med bläckpatroner med sepiafärgat bläck. Men nu: texten som flöt ur min penna var grön! Jag skruvade isär pennan och inspekterade bläckpatronen: i den var bläcket brunt.

På något sätt måste en kemisk reaktion ägt rum inne i pennan under de dagar den legat vilande vid anteckningsboken, men ändå, jag kunde inte komma ifrån känslan av omen och järtecken, att Gudinnan stirrade tillbaka genom det mörka smaragdfärgade bläcket.

Men vad betyder sådana synkroniciteter, om de betyder något alls? Är jag utvald att skildra hennes blick, att sätta ord på färgen och mysteriet som är Hon?

Så här såg det ut i anteckningsboken när bläcket flöt grönt.

I have seen emerging and springing forth from his jewels that gaze which I seek. It is the gaze of Dahgut, the daughter of the king of Ys. It is also the gaze of Salomé. Above all, it is the limpid green clarity of the gaze of Astarté: that Astarté who is the Demon of Lust and also the Demon of the Sea ...

Gustave Moreaus vision av Salomé

(alla kursiva stycken ovan är citat ur Dedalus engelska utgåva av Monsieur de Pochas, från 1994)

Dead Darlings Requiem

Hur man gör för att slipa text?
 Det är enkelt, man måste ha vassa knivar i olika storlekar och en viss blodlust.
"Kill your darlings" är ett slagord de flesta skrivande människor känner till. Men inte varje älskling måste dö. Däri ligger svårigheten i att slipa text och vässa den. Vad ska falla för kniven?

Enskilda ord är lättast. Jag gör sökningar efter slaggord som t.ex plötsligt som är ett i sanning  vederstyggligt ord. Jag hittade 73 plötsligt i min roman och jag strök alla i kallt blod.

Det är svårare med hela meningar, för att inte tala om hela scener och kapitel. De inbillade förlusterna svider i skinnet, men det är ju inga riktiga förluster eftersom strykandet stärker verket. Karva bort allt det där runtomkring som döljer pärlan!

Man blir också ytterst blind för sin egen text. Går in i ett bipolärt förhållande till det skrivna där det ena stunden framstår som alldeles lysande och i nästa stund fullkomligt horribelt. Ingen av dessa tillstånd är lämplig utgångspunkt för att börja redigera. Editing is a dish best served cold.

En styckmördare och en kirurg slåss inom varje redaktör.

Och man måste vara sin egen redaktör först och främst, med motorsåg och skalpell.

För att underlätta dödandet av älsklingar råder jag att man skapar ett dokument i vilket man klistrar in de döda älsklingarna och sparar dem för framtiden. Så tystar man separationsångesten.

Jag har märkt att det är betydligt lättare att trycka på cut and paste i stället för delete. Men mitt eget "dead darlings"-dokument har blivit en kyrkogård jag sällan besöker.

Älsklingar jag dödat nyligen (och fortfarande sörjer):

Månen hänger stum och likgiltig ovanför, en blek benpipa, en avstyckad kroppsdels sista förtvivlade gest. 

R.I.P

Skiljetecken

Skiljetecken eller interpunktionstecken är sådana tecken som punkt (.), kommatecken (,), kolon (:), semikolon (;) och tankstreck (–), vilka används för att tydliggöra vad som avses i en text genom att skilja olika meningar, satser, satsdelar, ord och dylikt från varandra.
Interpunktion (lat. interpunctio, avskilja med punkter) är bruket att sätta ut skiljetecken i en text för att göra den förståelig.
Skiljetecknen tillkom för att i tryckt form kunna återge talspråkets rytm och tempo, där de olika skiljetecknen symboliserade pausernas längd. Texterna var avsedda för högläsning och med hjälp av skiljetecknen kunde den som läste återge det skrivna som det var tänkt. (från Wikipedia.se)

Sitter med ett 400-sidors bokmanus som jag är sjukt nöjd med men jag känner att något saknas men jag vet inte vad. Nu riskerar jag att överarbeta det. Både vill och vill inte skiljas från min skapelse.

Var ute på skjutbanan härom dagen och sköt med jaktgevär. En kuslig analogi till var jag befinner mig i skrivprocessen, att sätta punkt efter en mening, eller i mitt fall sätta punkt för en 400 sidor lång roman.
Målet i sikte, finkalibrerad precision men jag tvekar. Den där sista punkten sitter som ett nackskott...

Jag tycker inte om att avsluta, stänga dörrar, sluta cirklar. I hemlighet älskar jag kaos, att stå i korsvägen och välja alla tre eller fyra vägar – samtidigt. Det är därför jag dyrkar poesi. Poesi är så öppen, så anagramatisk. En port som aldrig stängs.

Med punkterna har jag ett hatkärlek-förhållande. Ett typografiskt svart  hål. Mest av alla skiljetecken älskar jag tankestreck – de är som pilar på väg mot ett mål. Jag trivs också med kommatecknet, det liknar ett krökt pekfinger som gestikulerar kom närmare, men jag vill inte sätta punkt ...

Måleriet lärde mig att konstverk alltid blir mer levande och intressanta om man lämnar något ogjort – aldrig ett sista penseldrag – motsatsen till den magiska ritualen, där man måste avsluta vad man påbörjat. Konsten och magin ligger visserligen nära varandra men konsten handlar mycket om att öppna kanaler och aldrig stänga dem – att släppa in något i världen för att återförtrolla den en smula mer. Det är det jag försöker göra när jag skriver.

+ Crossroad blues +

Verklighet och Fiktion

I måndags lyssnade jag på ett tankeväckande föredrag – eller snarare samtal – på SOL-centrum mellan två författare och en översättare: Björn Larsson, Henrik B Nilsson och Philippe Bouquet. Temat för samtalet var verklighet och fiktion. Mycket intressanta saker sades men det som särskilt har stannat i minnet är vad som sades om att fantisera sant  – hur man som författare tror att man hittar på något, men sedan upptäcker att det överenstämmer med verkligheten.
 I den här recensionen frågar sig en recensent om det kan vara så att Henrik B Nilsson är lite synsk eftersom hans roman "Den Falske Vännen" var så vältajmad i förhållande till händelserna i Vatikanen. Jag har inte läst boken, men blir verkligen sugen efter att ha läst och hört om den. Likaså Björn Larssons "Den Keltiska Ringen" måste jag sätta tänderna i.

Att fantisera sant är en suggestiv idé. Så ofta ställs ju fantasi och verklighet upp som varandras motsatser. Men inspirationen i sig själv är ju gåtfull till sin natur, inspirationen som manar oss att skapa. Kanske är det inte så underligt om man i riktigt inspirerade tillstånd fångar upp sådant som man i normala fall inte hade registrerat … är inspirationen en sorts trance, rentav?

Jag frestas i allafall att dra tankegången om verklighet och fiktion till sin spets: inte bara att man kan fantisera sant, men att att man med fantasins makt och sina ord rentav kan förändra verkligheten. Det är vad magiker, siare, schamaner, alkemister i alla tider eftersträvat. Ligger författarrollen trots allt närmre schamanen än hantverkaren? Det kan man säkert tvista om. Men ändå: Jag håller det för troligt att den första diktningen uppstod som magiska besvärjelser någonstans i tidernas morgon. Jag håller det för troligt att magin är verksam ännu (mellan raderna, om inte annat).

mellan raderna ...