En rond till med romanen

Avgångsprojektet på Författarskolan är att skriva en roman. Nu är det gjort.

Nästan!

Jag hade möte med min handledare igår, och som alltid gav hon mig massor av inspirerande synpunkter på manuset och en och annan besk sanning. "Hundra sidor till", sa hon. "Oouch", sa jag, tog mig för pannan och kunde nästan känna mjölksyran svida i kroppen. Men mina år med Kung Fu har lärt mig en sak: kampen är inte över förrän det svartnar för ögonen.

Jag tror inte jag hade klarat av att vara författare om jag inte extrapolerade disciplin från träningen över till skrivandet. Kampvilja krävs i allra högsta grad på det vita pappret.

Sådan tur att jag har min handledare, min coach, redo med vattenflaska och metaforiska bandage där i ringside. "En rond till, en rond till!"
Och klockan klämtar.

Matchen är helt ens egen förstås, men vad skulle man göra utan sin coach?

Tog visst ut segern i förskott när jag basunerade ut att romanen var klar, men skam den som ger sig. Jag får bita ihop och jobba vidare. I alla fall 50 sidor till.

Under tiden tuggar jag på ett citat från filmen Million Dollar Baby: "There is magic in fighting battles beyond endurance."

Vittring

När jag skriver drabbas jag ibland av känslan av att vara ett rovdjur som kryssar mellan täta trädstammar i någon nattlig vildmark. På jakt. När jag blinkar kan jag i ögonblicksmörkret nästan se trädstammarna och känna doften av granbarr och våt jord men även något mer: blod? ord?

så jag fortsätter att skriva och varje ord är ett språng, en klo, en tand, ett svalg ...

Ord är blod och skuggan av något rör sig långt där borta, flimrar till i synfältets gränstrakter, jag ser med dubbel syn: nu svarta tecken mot papper vitt som snö, nu tassavtryck, nu blodfläckar, bitmärken ...

och så fortgår det –

Inte ett enda byte nedlagt, inte en enda gåta löst.

Att skriva är att vänta på en blottad strupe.