Dead Darlings Requiem

Hur man gör för att slipa text?
 Det är enkelt, man måste ha vassa knivar i olika storlekar och en viss blodlust.
"Kill your darlings" är ett slagord de flesta skrivande människor känner till. Men inte varje älskling måste dö. Däri ligger svårigheten i att slipa text och vässa den. Vad ska falla för kniven?

Enskilda ord är lättast. Jag gör sökningar efter slaggord som t.ex plötsligt som är ett i sanning  vederstyggligt ord. Jag hittade 73 plötsligt i min roman och jag strök alla i kallt blod.

Det är svårare med hela meningar, för att inte tala om hela scener och kapitel. De inbillade förlusterna svider i skinnet, men det är ju inga riktiga förluster eftersom strykandet stärker verket. Karva bort allt det där runtomkring som döljer pärlan!

Man blir också ytterst blind för sin egen text. Går in i ett bipolärt förhållande till det skrivna där det ena stunden framstår som alldeles lysande och i nästa stund fullkomligt horribelt. Ingen av dessa tillstånd är lämplig utgångspunkt för att börja redigera. Editing is a dish best served cold.

En styckmördare och en kirurg slåss inom varje redaktör.

Och man måste vara sin egen redaktör först och främst, med motorsåg och skalpell.

För att underlätta dödandet av älsklingar råder jag att man skapar ett dokument i vilket man klistrar in de döda älsklingarna och sparar dem för framtiden. Så tystar man separationsångesten.

Jag har märkt att det är betydligt lättare att trycka på cut and paste i stället för delete. Men mitt eget "dead darlings"-dokument har blivit en kyrkogård jag sällan besöker.

Älsklingar jag dödat nyligen (och fortfarande sörjer):

Månen hänger stum och likgiltig ovanför, en blek benpipa, en avstyckad kroppsdels sista förtvivlade gest. 

R.I.P

Skiljetecken

Skiljetecken eller interpunktionstecken är sådana tecken som punkt (.), kommatecken (,), kolon (:), semikolon (;) och tankstreck (–), vilka används för att tydliggöra vad som avses i en text genom att skilja olika meningar, satser, satsdelar, ord och dylikt från varandra.
Interpunktion (lat. interpunctio, avskilja med punkter) är bruket att sätta ut skiljetecken i en text för att göra den förståelig.
Skiljetecknen tillkom för att i tryckt form kunna återge talspråkets rytm och tempo, där de olika skiljetecknen symboliserade pausernas längd. Texterna var avsedda för högläsning och med hjälp av skiljetecknen kunde den som läste återge det skrivna som det var tänkt. (från Wikipedia.se)

Sitter med ett 400-sidors bokmanus som jag är sjukt nöjd med men jag känner att något saknas men jag vet inte vad. Nu riskerar jag att överarbeta det. Både vill och vill inte skiljas från min skapelse.

Var ute på skjutbanan härom dagen och sköt med jaktgevär. En kuslig analogi till var jag befinner mig i skrivprocessen, att sätta punkt efter en mening, eller i mitt fall sätta punkt för en 400 sidor lång roman.
Målet i sikte, finkalibrerad precision men jag tvekar. Den där sista punkten sitter som ett nackskott...

Jag tycker inte om att avsluta, stänga dörrar, sluta cirklar. I hemlighet älskar jag kaos, att stå i korsvägen och välja alla tre eller fyra vägar – samtidigt. Det är därför jag dyrkar poesi. Poesi är så öppen, så anagramatisk. En port som aldrig stängs.

Med punkterna har jag ett hatkärlek-förhållande. Ett typografiskt svart  hål. Mest av alla skiljetecken älskar jag tankestreck – de är som pilar på väg mot ett mål. Jag trivs också med kommatecknet, det liknar ett krökt pekfinger som gestikulerar kom närmare, men jag vill inte sätta punkt ...

Måleriet lärde mig att konstverk alltid blir mer levande och intressanta om man lämnar något ogjort – aldrig ett sista penseldrag – motsatsen till den magiska ritualen, där man måste avsluta vad man påbörjat. Konsten och magin ligger visserligen nära varandra men konsten handlar mycket om att öppna kanaler och aldrig stänga dem – att släppa in något i världen för att återförtrolla den en smula mer. Det är det jag försöker göra när jag skriver.

+ Crossroad blues +

Verklighet och Fiktion

I måndags lyssnade jag på ett tankeväckande föredrag – eller snarare samtal – på SOL-centrum mellan två författare och en översättare: Björn Larsson, Henrik B Nilsson och Philippe Bouquet. Temat för samtalet var verklighet och fiktion. Mycket intressanta saker sades men det som särskilt har stannat i minnet är vad som sades om att fantisera sant  – hur man som författare tror att man hittar på något, men sedan upptäcker att det överenstämmer med verkligheten.
 I den här recensionen frågar sig en recensent om det kan vara så att Henrik B Nilsson är lite synsk eftersom hans roman "Den Falske Vännen" var så vältajmad i förhållande till händelserna i Vatikanen. Jag har inte läst boken, men blir verkligen sugen efter att ha läst och hört om den. Likaså Björn Larssons "Den Keltiska Ringen" måste jag sätta tänderna i.

Att fantisera sant är en suggestiv idé. Så ofta ställs ju fantasi och verklighet upp som varandras motsatser. Men inspirationen i sig själv är ju gåtfull till sin natur, inspirationen som manar oss att skapa. Kanske är det inte så underligt om man i riktigt inspirerade tillstånd fångar upp sådant som man i normala fall inte hade registrerat … är inspirationen en sorts trance, rentav?

Jag frestas i allafall att dra tankegången om verklighet och fiktion till sin spets: inte bara att man kan fantisera sant, men att att man med fantasins makt och sina ord rentav kan förändra verkligheten. Det är vad magiker, siare, schamaner, alkemister i alla tider eftersträvat. Ligger författarrollen trots allt närmre schamanen än hantverkaren? Det kan man säkert tvista om. Men ändå: Jag håller det för troligt att den första diktningen uppstod som magiska besvärjelser någonstans i tidernas morgon. Jag håller det för troligt att magin är verksam ännu (mellan raderna, om inte annat).

mellan raderna ...

När ord är dy

Så har det hänt igen: tvärstopp på ord. Jag sitter bara och biter på naglarna och formar ofärdiga sentenser i hjärnan ( “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där." som den store Cioran sa)

Varje ord känns som en betongkloss, en Sisyfossten. Ord är inte blod, ord är dy.

Vilken alkemisk möda kommer inte krävas för att transformera detta usla tillstånd - och vilka mängder rödvin?

Robert Graves läser To Juan at the Winter Solstice, en av mina många favoritdikter, i videon ovan saknas de två sista stroferna:

Her sea-blue eyes were wild
But nothing promised that is not performed.


Tyvärr blir man ju inte direkt motiverad att skriva när man redan i diktens inledning får höra:

There is one story and one story only
That will prove worth your telling

Just i dag har jag en känsla av att den berättelsen redan är skiven.

Familiaris

Igår skaffade jag en liten föräldralös kattunge från Kattkomanndo Syd. Han har fått namnet Nero. En kurrande liten kisse på magen medan man skriver kan bota vilken skrivklåda som helst. Jag börjar förstå varför katten och häxan är bundsförvanter. Katten inspirerar, sfinxlik och spinnande.

 

Caligula – om katten själv får välja.

Jag har också en perserkatt som heter My. Hon gillar böcker, de är sköna att ligga på.

 

Nero – sätter skrivlusten i brand!

But above and beyond there's still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover--
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.
When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

- ur T. S. Eliot "The Naming of Cats" 

Skelettet

Ett romanskelett håller allt det köttiga uppe. Somliga författare vill ha alla skelettdelar på plats innan de börjar skriva men själv är jag mer som Doktor Frankenstein och gillar att hålla mig med kroppsdelar lite huller om buller som jag sedan pusslar ihop för att ge liv åt min skapelse.

En scen = en kroppsdel.

Detta innebär visserligen att jag kan hitta en benbit och tro att det tillhör en fot när det i själva verket hör hemma i en hand. Ibland tillhör kroppsdelen kanske inte ens en människa. Och vissa gånger inser jag att jag har fem händer i formaldehyd men inte en enda underarm … och naturligtvis, att bindväv saknas.

Ett romanskelett är modell, blueprint, skiss, byggnadsställning, där bärande element finns utlagda. Intrig, karaktärer, tema (om man har tur). Det som saknas är själva gestaltningen. Skelettet handlar om hantverk men gestaltningen – musklorna, senorna, blodet och huden – är i allafall för mig handlar om konst. Det är kanske man gärna ser på det när man är dålig på att planlägga innan man skapar.

För mig tar skapelseprocessen sin början med en gnista, en ingivelse, ett ord, en bild, en enda del, en spillra. Jag börjar skissa på en skärva. Ofta blir det inte mer än så, men ibland blir det en berättelse. Jag ser en skugga, ett avtryck, som jag följer och som jag hoppas att en dag kunna ge kött och blod.

Mitt tips är med andra ord: samla på dig delarna innan du försöker se helheten.

Rosariet

Äntligen! Poesi som får läsaren att blöda!

Mellan 12 och 23 september ställs diktboken ROSARIET ut för läsning i bokhandeln, Malmö konsthall. Mer info: ROSARIETS blogg