Dead Darlings Requiem

Hur man gör för att slipa text?
 Det är enkelt, man måste ha vassa knivar i olika storlekar och en viss blodlust.
"Kill your darlings" är ett slagord de flesta skrivande människor känner till. Men inte varje älskling måste dö. Däri ligger svårigheten i att slipa text och vässa den. Vad ska falla för kniven?

Enskilda ord är lättast. Jag gör sökningar efter slaggord som t.ex plötsligt som är ett i sanning  vederstyggligt ord. Jag hittade 73 plötsligt i min roman och jag strök alla i kallt blod.

Det är svårare med hela meningar, för att inte tala om hela scener och kapitel. De inbillade förlusterna svider i skinnet, men det är ju inga riktiga förluster eftersom strykandet stärker verket. Karva bort allt det där runtomkring som döljer pärlan!

Man blir också ytterst blind för sin egen text. Går in i ett bipolärt förhållande till det skrivna där det ena stunden framstår som alldeles lysande och i nästa stund fullkomligt horribelt. Ingen av dessa tillstånd är lämplig utgångspunkt för att börja redigera. Editing is a dish best served cold.

En styckmördare och en kirurg slåss inom varje redaktör.

Och man måste vara sin egen redaktör först och främst, med motorsåg och skalpell.

För att underlätta dödandet av älsklingar råder jag att man skapar ett dokument i vilket man klistrar in de döda älsklingarna och sparar dem för framtiden. Så tystar man separationsångesten.

Jag har märkt att det är betydligt lättare att trycka på cut and paste i stället för delete. Men mitt eget "dead darlings"-dokument har blivit en kyrkogård jag sällan besöker.

Älsklingar jag dödat nyligen (och fortfarande sörjer):

Månen hänger stum och likgiltig ovanför, en blek benpipa, en avstyckad kroppsdels sista förtvivlade gest. 

R.I.P

Skelettet

Ett romanskelett håller allt det köttiga uppe. Somliga författare vill ha alla skelettdelar på plats innan de börjar skriva men själv är jag mer som Doktor Frankenstein och gillar att hålla mig med kroppsdelar lite huller om buller som jag sedan pusslar ihop för att ge liv åt min skapelse.

En scen = en kroppsdel.

Detta innebär visserligen att jag kan hitta en benbit och tro att det tillhör en fot när det i själva verket hör hemma i en hand. Ibland tillhör kroppsdelen kanske inte ens en människa. Och vissa gånger inser jag att jag har fem händer i formaldehyd men inte en enda underarm … och naturligtvis, att bindväv saknas.

Ett romanskelett är modell, blueprint, skiss, byggnadsställning, där bärande element finns utlagda. Intrig, karaktärer, tema (om man har tur). Det som saknas är själva gestaltningen. Skelettet handlar om hantverk men gestaltningen – musklorna, senorna, blodet och huden – är i allafall för mig handlar om konst. Det är kanske man gärna ser på det när man är dålig på att planlägga innan man skapar.

För mig tar skapelseprocessen sin början med en gnista, en ingivelse, ett ord, en bild, en enda del, en spillra. Jag börjar skissa på en skärva. Ofta blir det inte mer än så, men ibland blir det en berättelse. Jag ser en skugga, ett avtryck, som jag följer och som jag hoppas att en dag kunna ge kött och blod.

Mitt tips är med andra ord: samla på dig delarna innan du försöker se helheten.

Bindväv

Den är grå och ganska tråkig. Men nödvändig. Jag talar om bindväven i en roman. Den kopplar samman, stöttar upp, formar. Transportsträcka kan man kalla den, men man kan förvandla den till konststycke.

I ögonblicket leker jag Doktor Frankenstein. Kroppsdelarna ligger där på operationsbordet och jag försöker upprepa det ursprungliga miraklet, det grundläggande gudstricket: blåsa liv i det döda. Berättelsens hjärta slår inte av sig själv. Det krävs en massa ingivelse, exprimenterande och trixande. Och tålamod.

Författarens anatomi: berättelsen består av olika delar men för att få kallas kropp – corpus – och inte sågverksolycka måste dessa delar hänga samman. Och för att inte kallas dödkött måste denna kropp få liv i författarens händer.

Tricket eller miraklet, så som vi sett det i Första Mosebok!

Jag har alla de vitala delarna till min roman nu, jag tror till och med att jag knäckt livets gåta men jag saknar några meter bindväv innan skapelsen är fulländad. Bindväv kan även kallas transportsträcka i en roman, men jag tycker att bindväv låter … saftigare.

För transportsträckorna behöver inte vara torra! De är ett utmärkt tillfälle att nyansera och fördjupa de trådar man lagt ut i berättelsen. Just nu arbetar jag med att skildra en roadtrip som är transportsträcka i dubbel bemärkelse – dels förbinder den akt 2 med akt 3 i min roman, dels transporterar den rent faktiskt mina karaktärer från ett ställe till ett annat. Utmaningen ligger i att skildra denna transportsträcka så att den verkligen blir spännande och oumbärlig för berättelsen som helhet. Jag vill förhala på ett nervkittlande sätt, skapa saftig bindväv mellan "höjdpunkterna".

Mary Shelley's Frankenstein är en fin metafor för skrivandet. Hur många gravar måste inte Doktor Frankenstein plundra innan han hade tillräckligt många kroppsdelar för sitt monster? Fast han visste ju inte att han höll på att skapa ett monster … han ville ju bara leka Gud (som vilken författare som helst).

Så står man där med sina delar, en hand, ett ben, senor, muskler, skelett men några av delarna har hamnat på fel plats och några lemmar hänger inte alls ihop. Det krävs ett tränat öga för att se var bindväv saknas. Ack, om man hade kirurgblick!

Mary Shelley visste allt om bindväv ...