Boken i sig såg inte mycket ut för världen: en vit pocketutgåva från Symposion med obruten rygg och otummade sidor. På baksidan ett kort citat ur innehållet: verkligheten ger mig astma.
Wow.
Jag började bläddra. Minns idag inte vilken aforism jag läste först, minns bara att jag var på fläcken hänförd. Kanske var det: “Du har drömt om att sätta eld på universum, men du har inte ens lyckats överföra din eld till orden, att tända ett enda!” Förberår Cioran sig själv här? Ändå är det idel eld i hans förtätade aforismer. En paradoxal eld, då hans pessimism är fullständig.
Cioran är melankolisk, cynisk, bitter och samtidigt humoristisk. “Höjden av vedervärdighet är när en råtta tycks ha smugit sig in i hjärnan för att drömma där.”
Jag tvekar att säga tungsinne om hans syn på världen– ty hans tankar är snarare en sorts bevingad pessimism, om en sådan paradox är tillåten. Bevingat bly?
Paradoxer duggar också tätt från Ciorans penna. Hans filosofi presenteras i brottstycken, i aforismer. Han gör inte anspråk på ett system: “Fråga mig inte mer om mitt program – att andas är väl ett?” Han är heller inte främmande för att ge sina kollegor en känga: “Sanningen? Den finns hos Shakespeare – en filosof skulle inte kunna tillägna sig den utan att spränga sitt system.”
Under kapitelrubriker som t ex Ordets Förtvinande, Avgrundens Bedragare och Tiden och Anemin förfäktar Cioran sitt osynliga program, från vilket man kan säga att vestiga terrent – spåren förskräcker.1 “Min lystnad efter dödsångest har fått mig att dö så många gånger, att det tycks mig oanständigt att återigen missbruka ett lik som jag inte längre kan få ut någonting av.”
Hans verk är som en organisk massa, spretar, vägrar att låta sig tämjas in i några kategorier. Han rör sig i gränslandet mellan filosofi, mystik och poesi utan att någonsin mista skärpan.
Men han är på samma gång labyrintisk och mörk – ja, ibland rentav gotisk i sitt stämningsläge. Liksom Greve Dracula härstammar Cioran från Karpaternas hjärta, och liksom hos Greve Dracula vilar det ett suggestivt mörker över hans litterära persona. Hur ska man tolka ord som: “Kärleken för oss mot ärorika träsk”? En varning eller uppmaning? “Skapelsen var den första sabotagehandlingen.”
Det enda som får Cioran att vekna är de katolska helgonen. I sitt syrligt ateistiska missmod har han en rörande känslosam fascination för dem, vilket utvecklas i den fenomenala boken Tears and Saints: “we no longer believe in them. We only admire their illusions.” En illusion han åtrår? Han är beredd att vilket ögonblick som helst skrota all filosofi för helgonens skull: “Philosophers insist on making distinctions, and leave us behind withiout a clue, so desperately hopeless that we cling to saints like a drowning man to the shipwreck of his boat.”
Han avundas helgonen med en viss sorgsen självreflektion: “the passion of the absolute in the soul of a skeptic is like an angel grafted on a leper.”
Jag anar en längtan hos Cioran att sälla sig till helgonen, att bli en av dem, även om han aldrig säger det rakt ut och behåller en viss distans. Han återvänder alltid till den bittra utgångspunkten: han är den förfelade mystikern, snar att säga surt om rönnbären, vilket han villigt erkänner i en intervju: “Hos mig finns något i förnekelsen som liknar ett negativt och perverst nöje. Hela mitt liv har jag rört mig mellan behovet att tro och det omöjliga i att tro. Det är skälet till att de religiösa personligheterna har intresserat mig så, helgonen, de som gått ända till frestelsens yttersta gräns. Vad mig anbelangar, har jag varit tvungen att resignera. Ty jag är definitivt inte skapad att tro. Mitt temperament är sådant att förnekandet hela tiden blivit starkare än bejakandet. Det är den demoniska sidan hos mig, om man så vill.”
Trots denna galla, som är så svart att man skulle kunna tjära båtar med den, kommer jag alltid ur läsupplevelsen med ett leende på mina läppar, redo att ta mig an livet med förnyad styrka. Cioran är min ständiga sparringpartner och coach. Känner jag mig vilse, nedslagen eller bedrövad slår jag bara upp en aforism på måfå och tar sats.
Att läsa Cioran är att stärka sig med galla – en bakgrund så kolsvart kan få vad som helst att skimra och spraka.
